Svåra beslut
I måndags tog jag ett svårt beslut som jag är övertygad om var det rätta. Jag upp mig från mitt jobb som dekoratör.
Själva arbetet var kul men allting runtomkring var riktigt illa. Med alla de olika jobb som jag har haft så har jag lärt mig när det är dags att säga ifrån.
Nu ser jag fram emot en skön ledig (och fattig) sommar. Om allt går som det ska börjar jag plugga till hösten. Det ser jag fram emot.
Det där med nytt jobb och ekonomi ordnar sig alltid.
Villkorslöst
Villkorslös kärlek är främmande för mig. Det har det varit genom hela min uppväxt. Att bortprioriteras som barn sätter djupa spår i en när det kommer till tron på kärlek och vad det egentligen innebär.
Som av ett mirakel kom jag vid 20-årsåldern i kontakt med en familj som gav mig vad jag upplevde som villkorslös kärlek. Eller, ja det är svårt att veta, men villkorslös acceptans och vänlighet var det i alla fall.
Det var helt fantastiskt. Jag fick vara med. Jag var önskad och hade en given plats. Jag behövde inte få folk att inkludera mig genom att vara till lags. Jag var bara mig själv.
Jag älskade de tillbaka. Flera gånger om. Jag kände alltid en stark känsla av lugn och välbefinnande i deras sällskap. Det var en helt ny känsla som gav mig så mycket energi att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Jag kände hela tiden att jag ville visa att jag uppskattade deras kärlek och värme. Jag tror att jag gjorde det.
Sen tog det där förhållandet med killen slut och det var olämpligt att fortsätta träffa familjen. Ändå hade jag kontakt med de jag stod närmast i nästan ett år efteråt. Det alltmer glest med kontakten och idag är den nästan helt borta.
Jag ville för allt i världen inte släppa taget. Det gör så ont att förlora något som är så viktigt för att en människa ska fungera och må bra. I nästan tre års tid har jag fått uppleva hur kärlek ska vara och jag sörjer det ungefär som man sörjer en död.
Jag sörjer varje dag.
Sabotage
Periodvis kan jag förlora all handlingskraft och hur jag än bär mig åt kan jag inte tillåta mig själv att ta mig framåt. Utvecklingen tar stopp och jag kan blir stående kvar på en plats där jag inte vill vara. Det är i högsta grad självsabotage vilket bidrar till att jag under den här perioden känner mig mycket olycklig.
Det senaste exemplet har att göra med min plan att börja en utbildning till hösten. Ett program eller bara en kurs för att ge mig ett hum om vart jag vill i arbetslivet. Eftersom att jag har trasslat till det för mig sedan tidigare var jag beredd på att behöva stångas med en del hinder på vägen.
.
När alla prov är skrivna och alla nödvändiga papper skickade vill jag bara att det ska vara klart. Jag är tömd på energin som krävdes för att få det gjort efter så lång tid. Dötid som gått åt struntjobb.
.
Sen kommer de små oförberedda farthindren som gör att jag bara stänger av. Det kan vara så enkelt som obesvarade mejl eller samtal. En person som är svår att få tag på. Oklara besked om hur jag ska ansöka. Tvärstopp tar det då.
.
Just nu är jag oerhört stressad men samtidigt handlingsförlamad. Det känns lite som att plugga för ett viktigt slutprov men medvetet inte dyka upp för att skriva det. Självsabotage.
.
Är jag ensam i att göra såhär?
Hoppsan
Sitter man i soffan och målar naglarna kan det hända att lacken flyger över golvet och skapar
detta. Otur. Den mängden hade räckt till 2-3 omgångar lackning minst.
Christian var förvånandvärt munter med tanke på att han precis fått golven målade.
Stöld
Minns ni den där sprillans nya telefonen jag skröt med i ett tidigare inlägg? Idag blev den stulen. Två "kunder" sträkte sig över disken och sprang iväg med den när jag tittade bort. Det visar sig att jag varken är försäkrad på jobbet eller privat.
HELT JÄVLA VÄREDELÖST.
Hela mitt liv var på den där telefonen. Bilder, sms och en hel del annat oersättligt.
Helt. Jävla. Värdelöst.
Avslappning
Detta längtar jag till efter en lång dag på jobbet och vad som känns som en ännu längre promenad hem i vinterkylan. En ren njutning att tina till.
Ärlig, brutal och mycket välskriven.
Plans
"We make plans to kiss the sun at night."
Straight vs Curly
Mitt naturliga hår är vilt och lockingt men jag plattar det rakt så ofta jag kan. Spikrakt och så volymlöst som möjligt vill jag ha det. Hårstråna är många och tjocka och det tar mig en dryg timme att få håret rakt. Rakhåriga tycker att jag är tokig medans lockiga förstår. Man vill ha det man inte har.
.
VS
Häromveckan beklagade jag mig för familjen över timmen med plattången som låg framför mig. Min 13-åriga lillebror undrade varför jag plattar håret om jag tycker att det är så jobbigt. Följade konversation utspelar sig:
.
Nina:
- Because the curly hair is so big and unmanagable.
Maxwell:
- It is unmanagable because each strand of hair has a different electric charge.
Nina:
Thank you Maxwell, that was very helpful.
.
Jag get inte om han kommer bli världens bästa pojkvän trots allt. Han har ju noll förmåga att relatera till problemet.
Darren Hayes
Jag räknade ner till det nya året i Manchester tillsammas med min hjälte Darren Hayes. I hela tio år har hans röst förgyllt mina dagar. Jag och ca 300 lyckliga andra var på plats för nyårskonserten som var alldeles... alldeles underbar.
Det var min första riktiga konsert och Darren leverarde genuin känsla som han alltid gör. Det är något speciellt när en hel lokal med människor blir rörda till tårar av låtar som de hört hundratals gånger. Känslan av samhörighet är total.
Låtlistan var fantastisk och trots att jag har egna inspleningar får jag en kick varje gång jag hittar andras på YouTube.
Kärlek. ♥
Den superläckra tygpåsen var ett måste.
Kära...
Bror: Jag har aldrig träffat någon som är så kärleksfull som du är. Man brukar säga att det yngsta barnet är bortskämd men det stämmer inte på dig. Du är så mån om dina systrar och vill alla väl. Just nu får spelen det mesta av din tid men när du träffar en tjej kommer du bli världens bästa pojkvän.
Yngsta syster: Om du skulle bromsa ner lite och se allting du har alldeles gratis tror jag att du skulle må så mycket bättre. Du har ett enastående intellekt, familjemedlemmar gör vad som helst för dig och alla möjligheter i världen att få allt du vill i livet. Du kommer aldrig stå ensam.
Äldsta syster: Ack så mycket tårar för en kille som på sina bra dagar knappt kommer ikapp dig. Du som är så fantastisk! Jag är så imponerad av ditt mod att skapa ett liv i en helt ny miljö. Du är smart, ambitiös, vacker och stark. Dessutom är du omringad av människor som vill komma dig nära. Släpp in några på riktigt så ska du se att du glömmer allt vad bortskämda barnsligheter heter. Du kommer aldrig heller stå ensam.
Syskon små. Jag älskar er mer än ni förstår.
Sånt man inte berättar
Min piercing har förmodligen inte läkt helt än för om det går mer än ett dygn utan att jag rengör den kan den lukta som dålig andedräkt. Ganska äckligt.
Jag tror jag vet var det kommer ifrån...
It's here!
Äntligen är den min! Fjäderlätt, briljant och elegant. ♥
Släng dig i väggen Apple!
Balloons!
Jag har fantastiskt kul på jobbet. Jag kan inte minnas om jag någonsin haft det så bra på något av mina många jobb. Jag jobbar som dekoratör och att få leka lite med fantasin och skapa vackra ting på arbetstid skänker mig en känsla av åstakommande och välmående. Så var det inte riktigt när man jobbade i ett kafé i city.
Såhär i Jultider blir det mycket tomtar. Våra röda ballonger är
helt slut.
Hemma
Då har man återigen mörka Stockholm utanför fönstret. Det känns sådär. En månad till i solen hade suttit bra men jag har fakstiskt saknat en del faktorer hemifrån. Mer än jag trodde.
Fräschheten i den rena luften och det goda drickbara vattnet är givna exempel. Till min stora förvåning kom jag i solstolens lata värme på mig själv med att längta till vardagsrutinen. Eller rättare sagt, de små vardagsrutinera. Som att försiktigt väckas av att Christian kliver upp och börjar göra i ordning frukosten. Den korta promenaden vi tar tillsmmans till jobbet. P3 i öronen fram till lunch. Matlagning på kvällen.
Efter att ha luffat runt i en månads tid i shorts och linnen var det häpnadsveckande skönt att dra på sig ett par långa jeans och en ordentlig tröja. Christian går så gott som alltid i kostym eller kavaj och även hans finkläder hade saknasts. Inte minst av mig. Man kommer på att man ser ganska bra ut ändå. Om man anstränger sig lite.
Nästa vecka sätter vardagen igång på riktigt. Jetlagen är nästan helt borta och två pepparkakor ser lite fram emot att få börja jobba.
Thank God for the First Class Lounge. 7 timmars väntan i Peking hade sugit annars.
Hälsningar från Bali
